för att bli blodgivare. Min pappa har under måånga många år varit det, och jag har alltid tänkt "usch vad läskigt jag förstår inte hur han kan göra det där hela tiden". Men den senaste tiden är det som att jag fått nya perspektiv på livet och vad som egentligen är viktigt, och nu har jag bestämt mig för detta! Jag ska följa med pappa nästa gång han ska lämna blod och så ska jag ta några prover osv. Det är dock inte säkert att jag kan bli blodgivare pga att jag har så otroligt tunna kärl. Men jag tänker i alla fall ge det ett försök. Det tycker jag att alla ni som läser det här också borde göra. Tänk om du plötsligt skulle vara med om en olycka eller få någon sjukdom. Då skulle ditt liv hänga på att andra människor donerat blod. Om du förväntar dig att få blod när du behöver det, borde du också vara villig att ge blod. Om du förväntar dig att din mamma, pappa, syster, mormor och morfar ska få blod när dem behöver det så borde du också vara villig att ge blod. Tänk på att det är tack vare blodgivare som överlevnadsantalen är så höga som idag. Jag vet att det är skrämmande, obehagligt och läskigt med nålen osv. Vem tycker om att bli stucken? Men alla som jag pratat med säger att det inte känns mer än ett vanligt blodprov. Visst, nålen är lite tjockare men den är så otroligt vass så det känns inte alls mycket! 

Jag ska vara ärlig och säga att jag känner mig nervös och lite rädd. Men visst är det värt 5minuters otäckhet och ett litet stick i armen om det kan leda till att en annan människa överlever?